Efter en vecka med strikt LCHF kost så var det idag dags för vägning och mätning.
Jag har gått ner exakt två kilo.
Runt bysten har jag minskat 2 cm.
Runt midjan har jag minskat 4 cm.
Runt rumpan är det plus minus noll.
Runt låret har jag minskat 1 cm.
Jag är nästan i chock!
Jag kunde inte låta bli att göra ett käckt litet diagram i Excel för att illusterar det hela.
Ni får ha fördragsamhet med att jag har blandat äpplen och päron dvs att det är kilo och centimeter i samma diagram.
Enheterna stämmer i alla fall.
Håll till godo.
***********************************************************************
Läs vad andra bloggare skriver om LCHF, viktnedgång, chock, glad
Jag vägrar låta varje blöjbyte bli en strid.
En strid som slutar med skrikande Bebis och en svettig mamma.
Jag vägrar att ha det så.
Bebisen har numer blöjorna knäppta på ryggen.
Japp!
Jag har kollat på de blöjor vi har och tycker inte att det skiljer så otroligt mycket i utseende på framdelen och bakdelen.
Så jag provade att vända blöjan och det fungerar alldeles utmärkt.
Bebis är nöjd och glad under bytet.
Mamman är inte genomsvettig efter varje byta.
Bättre än så kan det väl inte bli?
*********************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om blöjor, bebis, viljestark, harmonisk, glad
Ja alltså, Mannen Min Älskade är fortfarande på jobbet så jag har inte riktigt koll på hans humörsstatus och Ungen är sjuk.
Men jag och Bebis är båda på ett strålande humör.
Humöret är så i topp att vi var tvungna att ta oss en svängom på vardagsrumsgolvet när vi förstod att Larz Kristerz skulle spela live i studion.
Jösses! Det svänger så det svartnar.
”Jag måste ringa Caringa………..tra la la la la la”
*dansar vidare*
***************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om Nyhetsmorgon, Larz Kristerz, dansa, bra humör
Jag hoppas på en riktigt lång vinter.
Jag hoppas att det är minusgrader riktigt länge.
Det får gärna vara minusgrader varenda dag.
Året om.
I alla fall ett och ett halvt år till.
Bebisen sover aldrig så bra som han gör ute i vagnen på verandan nu när det är kallt.
På med vantarna, in med Bebis i björnoverallen, på med mössan, ner i vagnen, på med filt nummer ett, på med filt nummer två och på med vindskyddet.
Det räcker med ett par, tre drag med vagnen över mattkanten så har han slagit ihop sina blå och sover som en stock.
I en och en halv till två timmar.
Helt otroligt!
Jag vill att det aldrig ska bli vår och sommar igen.
**********************************************************************************
Läs vad andra bloggare skriver om sovvanor, Bebis, barnvagn, vinter, minusgrader
Jag gissar att han är väldigt förvånad över att ha blivit framplockad igen.
Han fick komma fram igen redan när Ungen var liten bebis.
För rätt exakt tretton år sedan.
Tyvärr, tyckte jag, föredrog Ungen en nyinköpt mjukisälg men han har ändå fått hänga med.
Han har dock suttit som prydnad i sänghörn och på diverse hyllor under årens lopp.
Den ursprunglige ägaren har varit där och dammat av och smekt med ömhet med jämna mellanrum.
Ibland har det dock gått flera år mellan smekningarna.
Kanske har han tyckt att det varit en skön pensionering.
Kanske har han saknat sitt jobb.
Sitt jobb som tröstare, som den som ger en smula trygghet och som den som vaggar till ro.
Nu är han framplockad igen.
I allra högsta grad.
Han har tagit plats i den sängen där jag antar att han började sin tjänst.
Hans ordinarie plats är numer i spjälsängen som Bebisen sover i och som är samma säng som jag sov i när jag var bebis.
Just nu ligger han under huvudet på Bebisen som sover tryggt och skönt.
Min gamla nalle.
Min gamla älskade, gosade, snuttade och lite lätt slitna nalle med garnnos har efter 40 år återinträtt i tjänst.
Ungen, tillika Tonåringen, satt vid köksbordet och åt frukost för en stund sedan.
Vi småpratade lite om allt möjligt och kom, så klart, in på det faktum att Bebisen gavlar, bajsar och är allmänt dryg på nätterna.
Mamman: Hör du Bebisen när han håller på på nätterna?
Tonåringen: Nej, inte ett ljud faktiskt.
Tonåringen: Men får Puppe sova något då?
Mamman: Öh, ja det får han väl. Ungefär lika mycket, eller snarare lite som jag faktiskt.
Tonåringen: Ja men han jobbar ju hela dagarna………nästan i alla fall.
Tonåringen: Men förresten, det kan man ju faktiskt säga att du gör också.
Mitt hjärta svämmar över av kärlek.
Min förstfödde son börjar bli stor.