De senaste åren har jag tränat regelbundet.
Inte i många år, men de senaste åren.
Jag har gympat, ägnat mig åt intensiv stavgång, boxats och sprungit.
När jag var yngre tränade jag ingenting.
När jag var en ung vuxen så tränade jag absolut ingenting.
Efter det att Ungen föddes så tränade jag ingenting.
Men de senaste åren har jag tränat regelbundet.
Väldigt regelbundet.
Minst två gånger i veckan och ofta tre gånger i veckan har jag tränat.
Jag har njutit av att känna att min kropp orkar mer och mer.
Jag har njutit av att känna att jag orkar ta ut mig lite mer.
Jag har njutit av att känna att jag verkligen orkar ge mer och mer på varje boxningspass.
Jag har njutit av att upptäcka att jag kan springa.
Jag har njutit av att orka springa längre och längre sträckor.
Jag har verkligen njutit av att känna att min kropp orkar och jag har mått bra av det.
I somras och i höstas sa Mannen Min Älskade ofta till mig: ”Kan du inte sticka ut och springa minst fem kilometer………..du blir så mysig och så mjäll när du kommer hem igen”
Jag har verkligen njutit av att känna att min kropp orkar och att den är stark.
Det är antagligen därför som jag lider så fruktansvärt just nu.
Mina händer är svullna och mina fingrar är stela och domnade och mina fingerleder värker.
Mina ben är svullna och mina fötter är otroligt svullna och det spänner i huden så att det gör ont när jag går.
Varenda steg jag tar gör ont och det värker upp i benen och i mina knän.
Jag flämtar och stånkar så fort jag rör mig och jag måste ta ett djupt andetag och fokusera för att orka gå upp till övervåningen.
Jag gråter för att jag inte orkar klippa gräsmattan.
Jag gråter för att jag inte orkar stå upp så länge att jag orkar plocka ur diskmaskinen.
Jag gråter för att jag inte orkar dammsuga och skura i köket.
Jag gråter för att jag inte orkar vara på gott humör.
Jag gråter för att jag inte klarar av att själv fålla upp mina gardiner eftersom jag är så domnad i fingrarna att jag tappar knappnålarna och inte kan plocka upp dom igen.
Jag gråter för att jag inte orkar vara en glad, sprudlande och tålmodig mamma.
Jag gråter för att jag inte orkar vara en glad och sprudlande fru.
Jag gråter för att det känns som jag är fånge i min egen kropp.
Jag gråter och önskar att bebisen ska komma imorgon.
Varje dag de senaste dagarna har jag önskat att bebisen ska komma imorgon.
Min kropp gör inte som jag vill att den ska göra.
Min kropp orkar inte så mycket som jag önskar att den ska orka.
Just nu känns det som om jag är fånge i min egen kropp………….
Din kropp säger att du ska vila, vila och åter vila. Gärna med fötter och händer lite högt så att vätskan rinner tillbaka.
Just nu ska du INTE klippa gräsmatta, INTE plocka ur diskmaskin, INTE ens försöka vara trevlig.
Du ska bara ta hand om dig själv så att den lille/a kan komma ut till en utvilad mamma.
Ister: Jo, jag vet ju att det är så och jag gör verkligen så gott jag kan. Jag försöker lyssna och göra så som min kropp säger till mig att göra………jag försöker verkligen mitt bästa och jag blir bättre och bättre dessutom.
Men det är svårt och ibland jobbigt……
Goaste Eva! Jag vet så väl hur du känner. Och jag läser Isters kommentar och vill säga precis detsamma. Men det är 3 år sedan jag kände likadant som du gör nu, och jag vet att det kvittar vad folk säger. Det är svårt att lämna alla måsten till sin älskade. Det är svårt att låta bli att göra allt. Man tänker ”Jamen det där borde jag väl orka”…och så gör man inte det och känner sig totalt värdelös. Men vet du….du är ju allt annat är värdelös. Du är ju just nu ”hem” för det lilla pýret och det är ju det viktigaste av allt!
Så även om jag vet hur svårt det är så säger jag som Ister:
INTE klippa gräsmattan, INTE plocka ur diskmaskinen, INTE försöka vara trevlig
Sköt om er allihop!!!!!
Kram
Anti-tanten: Visst är det svårt att känna att man inte orkar men jag tänker, på min Älskades inrådan, att det är ett övergående tillstånd och nu när det är svalare ute så känns det mycket lättare.
Jag klipper INTE gräsmattan men jag plockar ur och i diskmaskinen och jag försöker faktiskt vara lite trevlig…….mellan varven.