Ett inlägg som jag tänkte skriva …..

Redan igår eftermiddag började tankarna forma sig runt ett inlägg som jag tänkte skriva.
Framåt kvällen hade jag nästan det hela färdigformulerat och klart.
Jag hade till och med rubriken klar.
Rubriken skulle vara ”I väntans tider”.

Jag hade tänkt berätta om min väntan.
Jag hade tänkt berätta om känslan av att de tolv första veckorna av graviditeten verkligen gick sakta.
Jag hade tänkt berätta om hur det kändes som det var en äkta evighet från V9 och inskrivningen på MVC tills att jag berättade på jobbet och tills vi berättade för hela världen om att vi väntade barn.

Jag hade tänkt berätta om hur jag längtade och väntade på att det skulle börja kvillra i magen.
Jag hade tänkt berätta om när jag simmade omkring i det varma vattnet i Thailand med cyklop, snorkel och händerna på magen bara för att jag inte skulle missa in endaste rörelse i magen om det var så att den skulle komma just då.
Jag hade tänkt berätta om hur jag väntade och längtade efter att det verkligen skulle synas att jag var gravid och inte bara småfet.
Jag hade tänkt berätta om hur olidligt det just då kändes att vänta.

Jag hade tänkt berätta om vad otroligt fort jag upplevde det att tiden gick från V18 när vi var på ultraljud, till de första riktiga sparkarna som Mannen Min Älskade kunde känna utanpå magen, till kontrollerna på MVC blev mer regelbundna, till jag hade mitt sista gympapass, till föräldragruppen började och till kvillrandet i magen hade gått över till rena rama svallvågor.

Jag hade tänkt berätta om att väntan har blivit i det närmaste olidlig igen.
Jag hade tänkt berätta om att vi har skämtat om att jag minsann  måste knipa till efter den 1 juli för att vi ska kunna ta del av jämställdhetsbonusen.
Jag hade tänkt berätta om att det känns skönt att veta att vi i alla fall inte behöver vänta längre än till den 3 juli.
Jag hade tänkt berätta om att Mannen Min Älskade också håller på att tröttna på att vänta och att han häromdagen i frustration nästan vrålade: ”Kan du inte trycka ut den snart för jag står inte ut med att vänta längre!”

Jag hade tänkt berätta om att väntan har blivit i det närmaste olidlig igen.

Men i morse när jag drack mitt morgonkaffe framför datorn så såg jag ju att Mannen Min Älskade precis hade skrivit ett inlägg som hette just ”I väntans tider” innan hann stack iväg till jobbet så jag får väl helt enkelt hitta på någonting annat att skriva om…………….